Run Forrest, run!
Jag antar att detta är ett inlägg i stort sett alla kommer att känna igen sig i.En klassisk sak, ingen större grej, men oj så irriterande.
Av nån anledning har jag åkt en hel del spårvagn det senaste. Jag kör ju liksom inte "Faran" (som tro det eller ej, inte klarade besiktningen) i onödan, så för ett besök i centrum en söndag är det kollektivtraffik som gäller.
Det är ofta det händer, när jag går ner längs Stobbégatan för att ta trean (spårvagn 3) som vagnen glider in mot hållplatsen, när man är ca 100 meter därifrån. Det är då det är dags att ta det tunga beslutet; ska jag springa och då med risk att precis missa den och stå kvar på hållplatsen, full med hat och ilska, men även förnedringen lysande som en gloria runt skallen, eller ska jag skita i det, vända på klacken och promenera bort mot ettan istället och se ut som att ingenting har hänt?
Visst, det är ju egentligen inget speciellt med att folk rusar efter vagnen/bussen och missar den. Det är väl klart att folk hellre tar den chansen och springer men med risk att känna skammen än att kanske få vänta 10 minuter till i onödan. Man borde tycka synd om folk som missar vagnen och känna igen sig själv i samma sits, men jag kan likt förbannat inte låta bli att småle varje gång jag ser nån springa så dem är blå i ansiktet och höra avgångsplinget från vagnen mitt framför näsan på dem.
Man vet ju hur personen tänker just i den situationen: "den jävla f***an, han kunde la fan väntat två sekunder till".
I mitt fall så vägrar jag att springa, efter att tagit alldeles för många chansningar under åren.
Jag går i stället ner, i samma takt så att ingen ska se att man faktiskt vill med vagnen, och hoppas på att man kanske hinner ändå. Man går tills man är 10 meter ifrån innan man lägger in spurten, då man är på den säkra sidan.
Ett fall som är förbannat jävla surt är när man ser vagnen komma mot hållplatsen, man tar beslutet att inte springa utan istället fortsätter gå, men ser att vagnen inte rör på sig. En stor folkklunga är på väg på, nån/några kanske håller på att betala biljett, men likt förbannat vågar man inte ta chansen. Man bara fortsätter gå, när man är tvärs över gatan åker vagnen. Då har den stått där i närmare 30-40 sekunder. Det hade räckt att öka takten med tre km/h så hade man hunnit. Men sånt händer ju bara just då man är på god väg att sätta världsrekord på hundra meter.
Jag vet inte om det bara är att man alltid har en ren jävla otur eller om det faktiskt är chaufförerna som känner makten och inte kan hålla fingrarna i styr. Jag vet iaf att busschaufförer för ett par år sen var riktigt jävliga med just det. Dem gjorde det utan tvekan medvetet, det var väl deras sätt att komma igenom arbetsdan, ungefär som att mitt sätt är att dela ut finger till höger och vänster mot mina "medtraffikanter". Det känns dock som det har upphört, kanske har dem fått tonvis med klagomål eller liknande.
Man kanske ska se det här som förkrönikan till Västtrafiks alldeles egna tillägning som kommer dyka upp här nångång längre fram. Jag vet inte, men jag vet dock att man inte är ensam om att varit med om den här situationen.
Yeye - nu ska jag ner i tvättstugan igen...
PS: Var tog sommaren vägen, är den förbi redan?
posted by JE @ 6:18 em
