Gästkrönika #2
Västtrafik kan vara Sveriges mest hatade, iaf bland oss göteborgare, som får stå ut med fanskapen vecka ut och vecka in. En sen blöt natt diskuterade jag och gästkrönikören, som bara halvtimmen innan råkat ut för västtrafiks orcherliknande "ordningsmän", hur vi på bästa sätt kan utföra en terroristliknande handling mot dem. Vi kom fram till att lägga dynamit på spåret borde vara den bästa lösningen. Tyvärr rann detta ut i sanden och man kan väl mer eller mindre placera in samtalet i mappen "härligt fyllesnack", eller varför inte "Gôtt tjôt". Här nedan följer nu den senaste av alla händelser som västtrafik varit inblandade i. Det här är offrets egna ord:
Jag har många gånger blivit ombedd att ventilera mina åsikter i detta ämne, men aldrig riktigt kommit till skott. Vänta lite, ventilera mina åsikter?! Jag menar givetvis släppa alla hämningar och lösgöra de värsta tänkbara demonerna. Helt enkelt låta raseriet få ta överhand.
Vad är det då som kan få en människa att känna sådan avsky? Jag talar givetvis om västtrafik, vad annars?
Tyvärr kan jag inte avhandla hela kapitlet västtrafik här, då detta förmodligen skulle resultera i en roman snarare än i en krönika. Istället får jag nöja mig med den incident som jag var inblandad i idag. För att ni ska förstå min sinnesstämning vid ögonblicket då det hela inträffade, ska jag ge er upprinnelsen till det hela.
Tänk er att ni en varm sensommardag, svettig som en bastubadande finne, cyklar i orkanliknande motvind uppför Götaälvbron med rycksäcken alldeles för tungt packad och med vassa kanter skärandes i ryggen. Behöver jag säga att humöret redan här var allt annat än bra? Som om inte detta räckte, PANG! I höjd med Olskroksmotet small bakdäcket. Svärandes styrde jag, med tilltagande ryggont och en omanövrerbar cykel, mina steg mot närmaste spårvagnshållplats.
Pga. något fel i trafiken (inkompetent ledning kanske, vad vet jag) kunde det för tillfället inte köra några vagnar, så det var bara för mig att fortsätta min tillsynes oändliga vandring i ytterligare en krävande uppförsbacke på väg hemåt. Väl uppe vid Redbergsplatsen tycktes dock min olycka vända. Nere i backen kunde jag se 1:ans spårvagn ringla sig upp för backkrönet. Gôtt, tänkte jag, då slipper jag i alla fall gå dom sista hållplatserna.
Var jag helt förblindad av utmattning? Tydligen, jag hade glömt att det var västtrafik jag hade att göra med!
Redan innan vagnen stannat till vid perrongen kunde jag höra kossan bakom spakarna bräka i högtalarsystemet;
– Inga cyklar på vagnen.
Lätt förvånad och mycket förbannad över att en helt tom spårvang inte kan transportera mig och min punkterade cykel två hållplatser, gick jag fram, svalde klumpen av ursinne och frågade med min mest inställsamma röst hur detta kunde komma sig.
Ett avsnäsande; Det bara är så, var vad jag fick till svar.
Hallå din dumma åsna, vet du inte att du jobbar i ett serviceyrke! Jag hade god lust att slita ut den nedlåtande fittan ur sitt runkbås och skära halsen av denne. Ja, jag kan använda fitta och runkbås i samma mening i det här sammanhanget. Västtrafiks anställda är nämligen bara ett släkte könlösa missfoster!
Trots att det var tankar av det här slaget som rullade i huvudet på mig, var det ända jag kunde frambringa:
– Jag HATAR västtrafik!
Fly förbannad stövlade jag av vagnen, vände mig om, gav fanskapet som satt där och dumglodde på mig fingret för att sedan fortsatta min vandring hemåt.
Det enda man kan berömma denna chaufförs för, var att denne verkligen lyckades att bemästra uppgiften att vara västtrafiks ansikte utåt: Otrevlig, Omedgörlig och fullständigt Oduglig.
För er som inte varit i kontakt med västtrafik så många gånger kan det tyckas att jag överreagerade, men detta är bara en i raden av många händelser. Det finns fortfarande många spaltmeter att avhandla i detta ämne. Vem vet om ni håller ögonen öppna kan det hända att ni får läsa om fler duster med samhällets fiende nummer ett: Västtrafik.
Synpunkter kan skickas till: hatavasttrafik@hotmail.com
/hatavasttrafik@hotmail.com
posted by JE @ 6:37 em
7 comments
